Glad och avundsjuk
En varning: Detta inlägget kommer bli väldigt personligt!
Jag har ikväll blivit "tillsagd" att sluta ursäkta mig själv och ursäkta att jag finns.
Det var hårt att höra, men välbehövligt. Jag har varit med om mycket i yngre år, jag är rädd för att förlora det jag har!
Jag är väldigt osäker i vissa situationer och jag vill att alla ska tycka om mig.
Jag har det jävligt bra, med en underbar fästman och familj som stöttar i vått och torrt, men jag har även underbara vänner som jag vill visa att jag är rädd om.
Därför pratar jag, tänker sen. När jag sen tänker, då kommer jag på att folk kanske tagit illa vid sig, och då kommer ursäkterna.
Men det är nu slut med detta! I alla fall ett försök till det.
Jag uppskattar ärlighet och står själv för ärlighet när jag pratar och tycker, men ursäktar mig senare.
Men inte nu längre. Jag är väldigt glad över att ha så underbara vänner i min omgivning, och dina ord tog direkt på mig. Tack! ( Du vet vem du är) :)
Och ja, då kommer vi till min avundsjuka!
Vissa människor är konstiga. Det är nog det bästa ordet jag kommer på nu.
Vi har några i vår vänkrets.
Detta är människor som har allt! Verkligen allt!
Fasta jobb, barn, partner, ja allt som livet hör till, men de kastar bort det!!!!
Bara poff!
Ringer och sjukanmäler sig på jobb för en liten förkylning. Ska då tilläggas att deras jobb inte är så ansträgande.
Tar både barnen och partern för givet.
Dessa människor har aldrig fått kämpa för något i livet. Allting har gått som en dans på rosor.
Och ja, jag är avundsjuk på dem! Jag kämpar, och det är fan inte lätt.
Jag förstår bara inte!
Att få allt serverat på ett silverfat kommer inte funka i längden.
Vi har speciellt en person i kretsen som har det så, och jag klarar inte längre av att vara glad för dennes skull!
Det är hemskt, för vänner ska man ta hand om, men jag kan inte. Ska tilläggas att vi inte är så bra vänner, utan det är mer vänner som träffas då och då.
Men ändå! Jag förstår inte hur man kan göra så... Men det är inte mitt liv och det är jag jävligt glad för.
Kommer ihåg ett citat som min syster sa: " Om de får allt serverat och slipper kämpa, så kommer dem sitta där en dag och inte ha något kvar till slut och inte veta hur de ska gå vidare, men du som kämpar, du kommer ha så stor livserfarenhet och du kommer ha den perfekta familjen som älskar dig precis som du är och du vet hur du ska göra för att gå vidare".
Och ja, hon har ju rätt. För kämpar man, då får man erfarenhet och man vet vad det innebär.
Så jag fortsätter kämpa! För i slutändan blir det ändå jag som "vinner" :)
Jag har ikväll blivit "tillsagd" att sluta ursäkta mig själv och ursäkta att jag finns.
Det var hårt att höra, men välbehövligt. Jag har varit med om mycket i yngre år, jag är rädd för att förlora det jag har!
Jag är väldigt osäker i vissa situationer och jag vill att alla ska tycka om mig.
Jag har det jävligt bra, med en underbar fästman och familj som stöttar i vått och torrt, men jag har även underbara vänner som jag vill visa att jag är rädd om.
Därför pratar jag, tänker sen. När jag sen tänker, då kommer jag på att folk kanske tagit illa vid sig, och då kommer ursäkterna.
Men det är nu slut med detta! I alla fall ett försök till det.
Jag uppskattar ärlighet och står själv för ärlighet när jag pratar och tycker, men ursäktar mig senare.
Men inte nu längre. Jag är väldigt glad över att ha så underbara vänner i min omgivning, och dina ord tog direkt på mig. Tack! ( Du vet vem du är) :)
Och ja, då kommer vi till min avundsjuka!
Vissa människor är konstiga. Det är nog det bästa ordet jag kommer på nu.
Vi har några i vår vänkrets.
Detta är människor som har allt! Verkligen allt!
Fasta jobb, barn, partner, ja allt som livet hör till, men de kastar bort det!!!!
Bara poff!
Ringer och sjukanmäler sig på jobb för en liten förkylning. Ska då tilläggas att deras jobb inte är så ansträgande.
Tar både barnen och partern för givet.
Dessa människor har aldrig fått kämpa för något i livet. Allting har gått som en dans på rosor.
Och ja, jag är avundsjuk på dem! Jag kämpar, och det är fan inte lätt.
Jag förstår bara inte!
Att få allt serverat på ett silverfat kommer inte funka i längden.
Vi har speciellt en person i kretsen som har det så, och jag klarar inte längre av att vara glad för dennes skull!
Det är hemskt, för vänner ska man ta hand om, men jag kan inte. Ska tilläggas att vi inte är så bra vänner, utan det är mer vänner som träffas då och då.
Men ändå! Jag förstår inte hur man kan göra så... Men det är inte mitt liv och det är jag jävligt glad för.
Kommer ihåg ett citat som min syster sa: " Om de får allt serverat och slipper kämpa, så kommer dem sitta där en dag och inte ha något kvar till slut och inte veta hur de ska gå vidare, men du som kämpar, du kommer ha så stor livserfarenhet och du kommer ha den perfekta familjen som älskar dig precis som du är och du vet hur du ska göra för att gå vidare".
Och ja, hon har ju rätt. För kämpar man, då får man erfarenhet och man vet vad det innebär.
Så jag fortsätter kämpa! För i slutändan blir det ändå jag som "vinner" :)
