miimmzzii

Ja, nu har jag äntligen tagit min examen och är nu färdig undersköterska :)
Jag är väldigt stolt över mig själv, att jag faktiskt klarade det!
När jag sökte in till utbildningen, så var det i ärlighetens namn bara för att jag ville komma bort från Matöppet.
Jag visste hela tiden att jag skulle bli något inom vården, men undersköterksa, det var ju min mamma, inte skulle jag bli samma som hon? Hon jobbar ju med äldre, och det vill inte jag.
Men tacka mina underbara lärare för att dem tog DÖD på alla mina fördomar!!
Redan första veckan när jag började skolan kände jag att detta kommer nog bli bra.
Undersköterska är ett hejdundrande jobb som kräver mer respekt än vad det får!
Redan första praktiken inom äldreomsorgen kändes bra. Dock är jag fortfarande inne på den banan att jag inte vill jobba med äldre, men vi får se vad som händer i framtiden.
Jag hamnade i en underbar klass och hittade min bästa vän andra dagen :)
Sedan dess har vi hållit ihop.
Det var jobbigt med alla skrivuppgifterna, men när jag såg att det gav utdelning kom motivationen på köpet och jag kände att detta klarar jag.
Ni ska veta en sak om mig, och det är att jag aldrig varit duktig i skolan. Har i princip bara fått godkändt, kanske ett vg någon gång, annars ig och g.
Men när första MVG:et kom, var min lycka gjord. Och sen fortsatte det med VG och G. Snacka om att jag var nöjd!
Men säg den lyckan som varar för evigt.
Tråkigt nog skulle våra lärare som var så bra, gå vidare med utbildning och skulle inte undervisa oss längre :/
Detta resulterade i att vi fick två äldre lärare som inte var något vidare.
Nu såhär i efterhand, kan vi konstatera att dessa lärarna splittrade klassen.
Ett tag kändes det som att de blivit bättre efter alla mötena, men nej, de gick tillbaka till samma gamla satkärringar igen!
Vid den tidpunkten försvann all min motivation. Jag hamnade efter!
Och hamnar man efter i en utbildning som varar i 50 veckor, då är det lite av en kris.
Men vi kämpade på, vi hade ju en praktikperiod kvar att se fram emot!
Den andra praktikperioden baserades på våra induviduella val. Jag valde sjukvård, och min vän valde psykatri.
Sjukvård innebar att jag hade chans till en praktikplats på sjukhuset där jag kom fram till att jag ska jobba. Eller ja, i alla fall inom sjukvård.
Med en ny kurs, en kurs som jag var extra intresserad av, tog jag nya tag. MEN...
Det visar sig då att vi som läste sjukvård från min klass, blev diskriminerade av de två, ännu en gång, nya lärarna. Den klassen som vi slogs ihop med som oxå skulle läsa sjukvård, hade haft dessa lärarna innan och kände dem väl. En liten notis var att denna andra klass var lite "efter". Ni tror kanske inte på mig, men hälften kunde inte svenska och när man väl svarade på frågorna som man fick, upprepade dem samma svar om och om igen, och impade på lärarna.
De fick även hjälp av lärarna som gestikulerade var någon stans man har ont när man har vissa symptom. Och när de då svarade rätt blev lärarna överförtjusta, men när vi svarade rätt fick vi ett "bra". Skulle vi mot förmodan svara fel, fick vi kommentarer: " och ni ska bli undersköterskor. Hur ska det gå?" Och en massa annat. Förstår ni att jag hamnade ännu mer efter än vad jag redan var, och vill egentligen bara hoppa av allting?
Men jag försökte intala mig själv att jag hade praktiken kvar, som skulle vara på sjukhuset på barnavdelningen.
De var de 4 bästa veckorna i mitt liv!
Gud vad jag trivdes, och för att skryta lite, fick jag jättebra kommentarer av de som jobbade där. Det kändes underbart att gå upp kl 5 på morronen för att åka till praktiken :)
Tyvärr gjorde min praktiktrivsel att jag hamnade efter ännu mer. Detta var inget bra.
Men så kom en räddande ängel!
En av våra gamla lärare kom tillbaka 1 vecka för att undervisa i en kurs!
Och tillsammans med henne satte vi oss ner och planerade hur vi skulle göra för att komma ifatt igen!
På grund av henne kom motivationen tillbaka. Dessutom var det ju endast 12 veckor kvar tills jag var klar!
Med hjälp av min underbara mamma, gick det till slut! Hon är verkligen guld värd <3
Dessutom ringde de från sjukhuset och erbjöd mig en tjänst som personlig assistent!
Snacka om att jag blev glad när de ringde. Detta var ett tecken på att jag skött min praktik :)
Med det sista kvar, och med nyfunnen motivation, samt ett jobb, sitter jag här nu på mitt jobb och är färdig undersköterska!
När jag tänker på det känns det konstigt. Jag, personen som inte ens har ett slutbetyg från gymnasiet, har skaffat mig en utbildning som resulterat i ett jobb som jag älskar?
Det är fan mega coolt!!!!!!!
Jag fattar det knappt själv.
Och som grädde på moset, stack jag och hela min familj till Turkiet 1 vecka och bara slappade dagen efter min examen :)
Ja, jag är stolt över mig själv för att jag har bevisat, framförallt för mig själv, men även för de som kanske tvivlade, att jag kan!
Så jag avslutar med de berömda orden: FY FAN VAD JAG ÄR BRA!!!!!!!!


Klass 1038 B :)



Familjen sista dagen i Turkiet :D